En pendlares vardag

När Posten i mars 1996 fick en ny regional organisation ställdes Lars Lövmo inför valet att bli kvar på sin gamla arbetsplats i Ånge, men med nya arbetsuppgifter. Eller så kunde behålla samma arbetsuppgifter som tidigare, men då måste han pendla till den nya brevterminalen i Sundsvall och eftersom han trivdes med sina arbetsuppgifter, samtidigt som han ville bo kvar på föräldragården i Erikslund, var det inget svårt val att fatta.
- Det blir långa arbetsdagar, konstaterar han. Men jag trivs på jobbet, har trevligt på tåget och slipper bli storstadsbo i Sundsvall. Pendlingen ger mig tillgång till den bästa av två världar.

Varje arbetsdag i femton år har nu Lars Lövmo tagit Mittnabotåget från Erikslund, med avgång 6.23. Innan dess har han kört bil den korta biten från hemmet till pendlarparkeringen invid järnvägsstationen där kommunen erbjuder gratis motorvärmare. Vintertid är det dessutom alltid plogat och sandat på parkeringen, även tidigt på morgonen. En dryg timme senare är han framme i Sundsvall. Då har han hunnit läsa morgontidningarna, käfta med sina medpassagerare och kanske sovit en stund.

Från järnvägsstationen har han sedan tio minuters promenad till sin arbetsplats, postterminalen på Kolvägen där en dryg miljon försändelser sorteras varje dag, avsedda för adressater i Västernorrland, Jämtland och Hälsingland.

Lars Lövmo passerar morgonrusningen på E4, "den farligaste delen av hela resan", promenerar raskt vidare förbi en bensinmack, ett antal parkerade långtradare invid en godsterminal, några byggshoppar och en lågprisbutik för livsmedel. Vinden från Sundsvallsfjärden kan vissa morgnar vara isande kall men bidrar å andra sidan till att få huvudet att klarna och tankarna på plats efter slummern på tåget. På andra sidan vattnet syns rökplymerna från SCA Ortviken avteckna sig mot himlen.

Väl framme på jobbet slår han sig ner vid skrivbord och dator. Lars Lövmo är idag kvalitetsansvarig på Posten, med ansvar för att brev kommer fram i tid till rätt adress.
På andra sidan skrivbordet sitter kollegan Ove Olsson, även han pendlare från hemmet i Njutånger till arbetsplatsen i Sundsvall.
- Det är något av en livsstil att åka kollektivt till jobbet, summerar Ove. Och vi som åker blir bara fler och fler.

När arbetsdagen är slut promenerar Lars Lövmo i motsatt riktning, över den livligt trafikerade E4an, tillbaka till järnvägsstationen. Mittnabotåget västerut avgår 16,35, ankomst Erikslund 17.38.
- Det enda jag saknar är några fler avgångar, säger han.
Nästa tåg går inte förrän 23.40. Nu är det svårt att jobba över eller hinna uträtta ärenden på stan. Men fördelarna med tågpendlingen överväger, försäkrar Lars Lövmo. Att varje dag köra de 16 milen tur och retur med egen bil, i ur och skur, skulle bli både dyrare och mer tröttsamt. Dessutom betydligt farligare.
Jag betalar mellan tusen och trettonhundra kronor i månaden för att tågpendla, säger. Det är inget att klaga på.

Tidhållningen finns det heller inget att anmärka på, trots den gångna vinterns bistra klimat. Förseningar med Mittnabotåget är sällsynta, servicenivån hög och trivseln ombord god. Somnar man är det alltid någon som håller reda på var man ska av. Och för den som så önskar går det dessutom att koppla upp sig på nätet.
- Stämningen ombord på tåget är väldigt familjär, säger Lars Lövmo. Vi pendlare känner både personal och varandra, det finns fika att köpa, tidningar att läsa och på hemvägen kan man till och med äta mat och ta ett glas vin om man vill.

Under de femton år som Lars Lövmo har pendlat mellan Erikslund och Sundsvall har operatörerna avlöst varandra och antalet passagerare blivit allt fler, inte minst sedan Mittuniversitetet fick campus i både Sundsvall och Östersund.
- Kan restiden kortas ytterligare skulle sannolikt ännu fler välja tåget framför bilen, tror han. Själv väljer jag alltid tåget när jag kan. Med flyg är det bara elände. Och bilen slukar energi, av både förare och fordon.

Fakta Pendlarparkeringar längs Mittlinjen:

Projekt Bästa Resan

www.bastaresan.se